onsdag 23 december 2009

GOD JUL!


En innerlig önskan om en fridfull jul, med mycket "hästande".

Varma Kramar / mia

fredag 11 december 2009

Mitt lilla förstånd räcker inte till Savvy....



Efter att vigt mitt liv som brukshundsinstruktör under en 10-års period, har jag blivit väldigt fascinerad av pedagogik, hundpsykologi, o praktisk träning.
När "hundandet" övergick till "hästande" insåg jag ganska snabbt att mycket av det jag använt mig av under utbildning av hundar gick precis lika bra att överföra i hästvärlden.
Har alltid försökt att söka vägar som tilltalar mig, utan att fastna i fållan som exakt talar hur man ska göra.Därför när jag på ett tidigt stadium i hästbranchen fick höra talas om NH, spetsade jag öronen.Insåg snabbt att det här var den bit som saknades, både hos ridskolan o hos oss fritidsryttare.
Försökte en gång för länge sedan få till en clinic i ämnet på Timrå hästsportförening, men förslaget röstades snabbt ner, för såna "konstigheter" håller man inte på med, på "seriösa" anläggningar.
Läste vad jag kom över i ämnet, och tyckte att det där med " seven games" verkade vara ett roligt sätt att jobba med sin häst. Min lilla Smula fick bli försöksobjekt. Dom här lekarna, använde jag mig av ofta. Antagligen blev allt arbete helt galet o alldeles tokigt eftersom jag bara läst innantill hur man skulle gå till väga, o aldrig sett dom praktiserats Smulan var en väldigt klok dam som snabbt begrep vad det var jag ville, så även om ni som är invigda säkert skulle få er ett gott skratt om ni hade sett oss, så funkade det för oss.

Det primära syftet att "teamworka", o känna tillit funkade för oss.
När jag så för inte så länge sedan fick syn på Elisabeths blogg o såg hur hon arbetade med sin häst kände jag direkt att JAAAA , jag vill också.
Parelli var (är) en ouppslagen bok för mig.
Gick med i savvyclub med stora förväntningar. Fick mitt första paket med Horsenality, kastade mig över materialet och stötte genast på patrull.Min dammiga gymnasie engelska visade sig vara nästan oanvändbar. Fick sitta o slå i ett lexikon för att klura ut vad många av orden betydde. Men roligt var det, speciellt att fylla i diagrammen över min hästs personality.

När jag efter mycket övervägande placerat ut Quartzos prickar i cirklarna, damp mycket lämpligt den första parellifilmen ned i min brevlåda.Det kändes som en högtidsstund, när jag äntligen fick kura ner mig i soffan för att beskåda mitt livs första praktiska undervisning i ämnet.
När avsnittet med flest Quartzoprickar dök upp, anlände patrull nr:2. skivan klappade ihop o la ner, det gick inte att få se nå mer- kände mig väldigt besviken o blåst.
Med Parellifilm nr:2 dök även patrull nr: 3 upp , CD-skivan var ospelbar, har provat den på olika spelare.

Jag är ingen teoretiker, och känner därför att jag saknar verktygen för att komma igång.

Tror fortfarande på Parellimetoden, men nu känns det ganska hopplöst.

Skulle vilja ha ett mer strukturerat kommaigång-program, och gärna ha någon invigd vid min sida.

Så här från utkanten kan jag även känna en amerikans religiositet över det hela.
Lite väl mycket glättighet, så inni vassen trevligt, o gemytligt, lite Jehova över det hela.

Men så känner väl många oinvigda före frälsningen
































.




.











torsdag 10 december 2009

Husets Vin...



Såg på Nypans blogg om hennes mycket lämliga vin, och tänkte att då måste jag få visa vinet som i högsta grad tilltalar mig. Vad det nu beror på?

fredag 4 december 2009

Min Prins, min ständiga glädjekälla...


Det är så fantastiskt, det händer nya positiva saker med lilla Q varenda dag.
Som jag berättat förut var förra vinterns uteritter ett enda stort trauma för oss bägge två.
Första gången Quartzo satte ner sin hov på sprakande is, lade han ytterligare en börda i sin "tunga ryggsäck". Han blev fullständigt från vettet, laddade varenda muskel i kroppen för att fly UPPÅT, han gjorde sitt livs capriole, som en sputnick försvann han upp i skyn, medan jag som en gråsten for åt motsatt håll. Under de få uteturer vi gjorde förra vintern vet jag inte vem som var räddast Q eller jag. Har ni sett en aspskog i storm ? tror vi liknade en sån. Quartzo darrade oavbrutet av rädsla, o jag var inte det minsta kaxigare utan darrade ikapp med honom. Vilket ekipage!!!!!
Men igårkväll skulle ni ha sett oss!! vi krasade is som aldrig förr. Vi knakade sönder milslånga sjöar, nåja stora, stora vattenpölar i alla fall. Visst var Q en aningens spänd, men det var kolsvart och jag skrittade på LÅNG tygel helt utan problem.
ÅÅÅ jag blir såå lycklig!!
Nu hoppas jag att det är vårt teamwork som gett detta häpnadsväckande resultat.

Att det är jag som lyckats få honom trygg, och med lite eget självförtroende.
Men tänk om det är nån trollpacka som bara viskat i hans öra, o genomfört hans förvandling, tror att jag skulle bli besviken då.

onsdag 2 december 2009

Skam den som ger sig.........


Till slut hamnade den "döa ormen" på plats, men i något förkortad version.
Quartzo var vid det laget ganska trött på det hela, han tyckte nog att jag borde pyssla med honom istället.

Schlåssa eller konsten att julpyssla

En gång för väldigt länge sen gick jag och min hund en mögelhundsutbildning i Gnesta under ett halvår. En av mina kurskamrater var en liten lappgubbe, som gav mig uttrycket schlåssa.

Betydelsen är lite diffus men ett användbart ord när saker o ting går emot en.


Av nån konstig anledning tycker jag att det är mycket roligare att julpyssla i stallet, än hemma.

Nu när vi har "vårt" eget lilla stall, har jag i huvudet haft en illusion av ett riktigt Karl Larsson stall. Från tanke till handling, skickade jag ut min kära make med vidhängande hund o ficklampa i mörkret för att plocka säcken full med granris, för här skulle det tillverkas girlanger.


I "vårt" stall har vi lite egensinniga regler som skulle få vilken ordningsman som helst att ulka.

Hästarna får ofta vara lösa i stallet o vara inpå oss o spankulera runt som dom vill.

Ofta går dom o hälsar på hos varandra i boxarna, där står dom tätt tillsammans o käkar utan konkurrens o ser ut att trivas förträffligt Så den här girlangtillverkardagen fick kära Q givetvis vara lös o sällskapa mig medans hans kompis Bruno var ute på rastning.

Lade ut långa strängar med granris på stallgolvet, som jag sedan snörde ihop o lindade runt med röda sidenband. Q tyckte det hela var mycket underhållande. Så fort jag lyckats fästa ihop 2 av de bångstyriga grangrenarna var han genast där o röck ur. När jag efter mycket ävlandes o många schlåssa o bortputtande av hästskrället, lyckats fästa ihop nästan 2 hela meter av de blivande fyra, började jag tappa hoppet det såg inge bra ut, inte fan var det nå Karl Larsson över det hela,den s.k girlangen såg mest ut som dö orm med förstoppning

Men när jag nu lagt ner så mycket möda tyckte jag ändå att eländet skulle hängas upp på den tilltänkta takbjälken Fram med hammaren o pallen med Q flåsande i örat lyckades jag till slut få upp "mästerverket". Helt i onödan visar det sig efter nån minut då Q tar nappatag o river ner hela pysslet, o genast förvandlas den döa ormen, till sitt ursprung en hög med granrisruskor

Så jag tror jag struntar i Karl Larsson, o helt sonika bara sticker in lite granris runt boxskyltarna,

fint de mä tycker jag.

fredag 20 november 2009

LÖGDÖDAGEN




Vi har skapat en återkommande tradition på Lögdö Bruk.
Varje sommar i anslutning till Lögdödagen, har vi AR-tanter "husmorssemester".
Vi tar med oss hästarna o Katrin en liten "kocka" o lever loppan i 4 dagar.
Vi tränar, äter vid dukade bord, vi fnittrar, äter godis, har teori, vi grillar, pimplar vin o fnittrar ännu mer, vi badar med hästarna i solnedgången och livet är fantastiskt under dessa dagar.
Det första lägret med Quartzo, gav mig en hel del nervpirr eftersom vi lovat att rida omkring
bland folk & fä under Lögdödagen.
Quartzo skötte sig långt över förväntan.
Där fanns mässingorkester, fladdrande tältdukar över försäljnings stånden, hundar, ungar, brandbilar, motorcyklar. Ett virrvarr av i en hästs ögon farliga saker.
Visst var han spänd, o gick in i fina piaffer av sig själv :) men han behärskade sig o stannade kvar på plats, blev djupt imponerad av honom.

LÖGDÖ BRUKS RIDAKADEMI









Hemlösa o förvirrade, började vi AR-tanter att se oss om efter alternativa ställen att träna på, eftersom vi ledsnat på Thf.s attityd.
På slingriga vägar dök så "vårt" smultronställe upp.
Lögdö Bruk, denna fantastiska miljö ifrån 1600-talet, skulle bli vårt nya tillhåll.
Lögdö Bruks intresse förening tog emot oss med öppna armar,vi bildade en sektion i föreningen. Vi fick husera fritt o fick en egen nyckel till det fina gamla stallet, med 2 stora boxar o 6 spiltor.
Vi träffades en helg o sanerade, o gjorde fint i stallet.
Några snälla farbröder i ordningställde en ridbana med akademiska mått o staket.
Vi byggde små hagar där hästarna kan gå o beta o umgås medan dom väntar på sin träningstid.
Jag är så lyrisk över detta ställe, där jag upplevt mina bästa dagar, ord saknas men mycket bilder har jag ;)
Vi lovade intresseföreningen att återkommande delta med fina hästar under de berömda Lögdödagarna. Med detta i åtanke bildade vi en studiecirkel, där vi sydde upp fina 1600-talskläder som blev pricken över i, 16oo-tals ridning i 1600-tals miljö med 1600-talskläder!!!!!
Småfanatiskt, men såå kul.

torsdag 19 november 2009

Ny TAKTIK


La ner utomhusridningen ett par månader o försökte aktivera Q mentalt i stället.
Jag frilongerade ofta med gott resultat, vi klickertränade osv. allt för att bygga upp vår relation, och försöka ge honom lite självförtroende.
Gick långa många besvärliga promenader, med honom, då han hela tiden ifrågasatte mitt ledarskap och visade mycket av sin hingstiga sida.
Så småningom sansade han sig något, visserligen var (är) han fortfarande enormt explosiv.
Når nått hände, hände det med ljusets hastighet.
Han uppskattade i.a.f vår samvaro så till den milda grad att han skrek i högan sky om jag lämnade honom mer än 3 meter. Det var en väldigt jobbig period, mitt hjärta gick i kras varje kväll jag måste överge honom.
Efter ett par månader kunde jag inte låta bli att prova att sitta upp utomhus igen, å hej vad det gick!. Det spelade ingen roll om vi var ensamma eller hade sällskap av andra behärskade hästar, jag lyckades inte få ett enda skrittsteg ute den vintern.
Var ute på den ena hysteriska turen efter den andra, bra dagar satt jag kvar i sadeln andra åkte jag av.
Kände i det läget ett stort behov av kunnig hjälp, längtade våldsamt efter "fröken Katrin", för att på ett vettigt sätt kunna träna även hans kropp.
Av någon outgrundlig anledning beslutade TimråHästsportförenings styrelse att vår akademiska träning inte var riktigt rumsren längre och därför begärde oskäliga summor för disponering av ridhus. Så efter att i 5-6 år fått träna för Katrin Wallberg minst 1 g/mån. blev det till vår förtvivlan tvärstopp med detta under hela vinterhalvåret.
Nu när jag som mest behövde henne!
Fick istället ta till vad som erbjöds på denna konservativa klubb. Det blev dressyrträning, fast på vårt eget sätt.
En väldigt sympatisk, glad & go norrländska utan fördomar, lyssnade på mina tankegångar. Hon fick låna med sig min husbibel Katrins "Skola din häst till ökad samling och hållbarhet"
för att se vad det är för "konstigheter" vi har för oss.
Tränade 1 g/veckan för Åsa som hon heter, under vintern.
Vi koncentrerade oss på Quartzos avslappning, och att stärka hans yttre bakben.

tisdag 17 november 2009

Ferdinand konverterar till Ferrari




När Q med kompis återvände till vinteruppstallningen efter betet, började jag ana ugglor i mossen. Hästarna stog då uppstallade på Timrå Hästsportförening. En modern anläggning, med 2 ridhus, cafeteria, teorisalar m.m. På anläggningen finns ett 50-tal hästar, 21 st. privatägda o ca 30 ridskolehästar. Där finns personal som sköter in-ut släpp, fodring osv. väldigt bekvämt, men i mitt huvud inte särskilt hästvänligt.

Började känna att Q så smått började våga "öppna" sina ögon.

Vet att många hästar blir väldigt introverta vid byta av miljö o ägare, min lilla Smula var sån i drygt ett halvår, innan hon vågade visa vem hon egentligen var.
Med tanke på hur smärtfritt allt fungerat med Q, förstod jag att denna dag skulle komma, när han skulle börja bli "varm i kläderna".

Redan första dagen på Thf började problemen, vid intag på eftermiddagen vägrade Q att låta nån annan än mig få koppla o leda in honom i stallet. Han blev förstås helt vansinnig när den ena efter den andra hästen försvann in i stallet på eftermiddagarna, hans "dampanfall" återvände o jag fick dagligen flexa ut ifrån jobbet för att rädda den vilde ifrån hans försök att hoppa över det mycket höga stålstaketet.
En av stalltjejerna lyckades till slut på en nåder få lite av hans förtroende, via mycket umgänge, smek & kel o lassvis med salta grodor.Till slut fick hon som den ende utvalde ta honom in & ut, ur stallet.
Vid min första ensamma uteritt den hösten fick jag känna på hur otroligt snabb, o stark en lusitano är. Han blev på bråkdelen av sekund fullständigt panikslagen, kastade sig, tog ett jätteskutt uppåt, jag kom ur balans, blev hängande med foten i ena stigbygeln medan sadeln for under magen på honom. Med någons försyn, hade jag den här dagen utrustat mig med jodphurs o inte ridstövlar, o det blev min räddning.
När jag släpat med en bit lossnade skon o Quartzo skenade ensam hem. Sadeln gick sönder, tränset gick sönder, några revor här o var på hästen, men min gamla kropp höll-fantastiskt. Quartzos hysteri accelererade under hösten, när vintern anlände var han oridbar utomhus. Efter många rejäla avåkningar gav jag upp detta.
Hans rektion på snö is upplevde jag inte som det minsta underlig, han hade ju trots allt bara varit i Sverige i 2 år o aldrig utomhus. Hans panik när isen krasade under hans fötter, var lättförståelig, att hans överlevnads instinkter är mycket kraftiga bidrog oxå till reaktionerna.

måndag 9 november 2009

Q får en kompis.




Sommaren kom och det var dags för Q att komma på bete. Det var med en aningen oro,
frågorna var många. Hur skulle han reagera på den nya miljön? hur mycket hästspråk kunde han som levt som hingst inomhus? hur skulle han reagera med brunstiga ston i närheten osv.
Som den "hönsmamma" jag är, fick han den första tiden gå i en hage bredvid de andra. Han fick vara inne på nätterna. Nån måtta på utomhusträning fick det ändå vara. Efter nån vecka visade det sig att Q fattat tycke för en liten C-ponny kille vid namn Bruno.




Dom snackade mycket med varann, kliade varann över tråden, gnäggade när den ena försvann osv.


När Brunos ägare undrade om vi skulle släppa ihop dom, jublade mitt hjärta , Q skulle få sitt livs första kompis.
Bruno travade in till Quartzo. Sen dess har dom varit världens bästa polare.


Dygnets flesta timmar kamperar dom ihop. Q = som den stora fina hunden i reklamen som skyddar sin lilla kompis i från allt regnande.
Bruno står ofta hukad under Quartzos hals när oväder drar förbi.

NÄMEN har jag köpt en Ferdinand??????


Redan 4 veckor efter Q:s hemkomst, var det dags att åka mot nya äventyr.
Vi skulle iväg på ett 4-dagars träningsläger med Katrin Wallgren.
Det kändes verkligen som den ultimata "beginningen" för Quartzo o mig, det skulle bli så spännande att få inviga honom i den akademiska världen.
Jag lastade honom själv utan problem, for o hämtade en islänning med matte som skulle göra oss sällskap. Lugna fina hästar lastades ur, och träningen satte genast fart.
Antar att min vita springare alltid ridits på stång, för han hade inga problem med den, vilket han haft med "vanliga" bett. Att avslappnad gå i en lång låg form, tyckte han om, när han dessutom fick beröm för sin avslappning, blev han väldigt snopen.
Vi kunde ganska snabbt konstatera att han var motvillig till att bära vikt på sina yttre bakben.
Men vi koncentrerade oss på att behålla lugnet under passen.

Skrittskolor fick räcka under dessa dagar.
Quartzo var hur cool som helst under hela lägret, vi var alla lika förvånade över hans beteende.
Så hade vi fått en bra grund att träna ifrån, så mycket nöjda återvände vi hemåt igen.
Hemma i vardagen igen varvade jag AR-träning med uteritter.

Skogsmänniska som jag är, struntade jag i alla betänkligheter om och hur Q skulle reagera på ute-turerna, tog tjuren vid hornen. Satte på honom ett hackamore o galopperade ut i den ljuvliga skogen Å DET GICK SÅ BRA !!! dag efter dag gav vi oss ensamma iväg på nya äventyr o jag kom hem hel å hållen varenda gång.

lördag 7 november 2009

Quartzos första dagar på "hemmaplan"


Jag tog ledigt ifrån jobbet ett par dagar för att försöka få Quartzo att trivas utan tak o väggar dvs. utomhus.
Släppte ut honom i hans tilldelade hage. Han tog genast kontakt med sina hag- grannar som han sedan visade upp hela sitt register för.
Efter ett par timmar lämnade jag honom ensam o han fick stå på egna ben.
Han hanterade situationen med ett behärskat lugn.
Redan andra dagen la han sig ner o tog sig en tupplur!!!! ute i det fria.
Jag blev såå otroligt glad att det blev som jag hade trott, inga problem.
Mailade ner bilden till Helmers, där dom blev rörd till tårar, när dom fick se hur bra det hade gått.

tisdag 3 november 2009

Quartzo blir NORRLÄNNING


Vi hyrde en liten hästbuss o for för att hämta hem vår nya häst.
Quartzo klev nybadad o fin utan krumbukter på.
Jag hade med mig min tältstol som jag fällde ut framför honom så att jag kunde göra honom sällskap på hemfärden. Bussen var utrustad med övervakningskamera så att jag kunde göra tummen upp emellanåt till min käre make-chauffören.
Q var lugn o jag kunde ägna mig åt en god bok.
Väl hemma sent på kvällskvisten, tog vi en liten promenad innan vi presenterade hans nya hem för honom. Han hälsade artigt på sina boxgrannar, kollade upp sin egen box, åt en stund o lade sig sen ner föra att vila efter en hel dags äventyr.

Q:s undantag

Innan vi for hem ville jag ha någon sorts papperskontrakt så att jag kunde känna mig lugn.

Fick veta att ett undantag fanns, nämligen att jag köpte honom på de premisserna att jag var införstådd med att Quartzo inte kunde vara utomhus.
Upplevde inte det som ett problem utan mer som en utmaning.
Hingstar kring Medelhavet, lever ett mycket instängt liv på box, o tas bara ut för ridning, betäckning o annan träning (stackarna)
Quartzo var nybesiktigad, men jag vill ändå göra en egen.

Vi bestämde att om, även denna besiktningen var o.k, skulle vi hämta hem honom helgen därpå.

Där ser man hur det kan gå, for för att titta på många fina "lusar", såg bara en, o han blev det.

Verkar kanske idiotiskt, men så här en drygt 2 senare har jag aldrig ångrat mig.

Han blir MIN


Fortsätter mitt tjatande om att han är MIN häst.
O.K du måste provrida honom, då kanske suget försvinner.De flesta som provridit honom brukar ge upp vid galoppen. Försökte förklara att ridningen inte är det primära för mig, o "det ordnar" sig. Blev ändå tvingad till en pinsam föreställning.
Med hela Helmers personal på läktaren äntrade jag den vilde.
Det var ingen angenäm upplevelse, vingligt, instabilt o mkt. nerv.
Red utan krav, skrittade, flyttade, travade o några misslyckade galoppansatser.
Jag vet inte om stalltjejerna bara ville vara snäll med mig men dom sa: vi har aldrig sett Quartzo så lugn under ryttare, det värmde gott i hjärtat.
Försäljningchefen sa :o.k jag ska göra vad jag kan för att övertala familjen som redan köpt honom att ta en annan häst. Naturligtvis tändes en stor låga hopp.
Resten av dagen sniglade sig fram,var totalt sönderstressad på söndagkväll när jag fortfarande inte fått något svar.Försökte få tag i den ansvarige utan resultat.
Familjen ledsnade, vi började packa för hemfärd. Böjd över packningen hör jag rena folkvandringen ute i korridoren. In på rummet kommer en hel stab med försäljningschefen i spetsen hon säger : GRATTIS! QUARTZO ÄR DIN! stalltjejerna jublar
jag jublar mest. Helmers ägare kommer o tar i hand o önskar Lycka Till.

onsdag 28 oktober 2009

QUARTZO


Försälningschefen försöker lite fint förklara att min utvalde inte var en "varmanshäst".Antar att jag inte var sinnebilden av en ägare till en skräckslagen "Lus" stället för att ifrågasätta min ägande-potensial sa denna kloka mäniska så här i stället : Ta nu med dig hästen i träns o gå en promenad, släpp sedan ut honom i en hage o beskåda hans "damp".
Hon berättade att när hon hittat Quartzo i Portugal var han en svårt misshandlad hingst hos en amatörtjurfäktare.
Men han var godkänd hingst med hyfsad bedömmning, o hon hade precis som mig sett något fängslande i hans ögon.
Quartzo o jag gick på promenad, lite bökigt o besvärligt var det då han hela tiden fjärmade sig ifrån mig, han blev introvert o gick sin egen promenad.
Tog sedan av honom tränset o släppte ut honom i en hage.
Dampen trädde genast i kraft, o han sprang, gjorde alla skolor över mark, o sprang mera o mera, mest i cirklar. Efter 4 timmars försök att få kontakt o fatt på vilden med assistans av nästan hela Helmers "besättning" lyckades vi få tag i en väldigt uttröttad häst.Då var de mesta av saluhästvisningen slut, så så många andra "lusar" hann jag inte se. Men det räckte med det jag sett, kan inte påstå att jag kände mig det minsta avskräckt. Quartzos register i hagen hade tjusat mig ännu mer.

måndag 26 oktober 2009

NY HÄST


Efter att legat totalt utslagen i förtvivlad sorg i flera veckor, kröp hästabstinensen över mig.

Att ha häst, kräver att man står på benen och man känner sig behövd.

Började ett frenetiskt sökande på nätet. En ny lipizzaner var vad jag vill ha.

Det fanns inte många till salu då, mest oridna unghästar, vilket jag känner mig för gammal för.

Under mitt sökande fick jag syn på annons om salu hästvisning i Strängnäs på Helmers Ridcenter.

Helmers är specialiserade på Lusitanos, importerar, utbildar, säljer o bedriver undervisning, med bara lusitanos.

Hade sett dessa vackra hästar på föreställningen Levade som Helmers arrangerade i samarbete med Bronett. Väldigt vackra som sagt, men lite väl ädla o högtempade i mitt tycke.

Lyckades lura med familjen på weekend i Strängnäs, med boende på Helmers.
Skulle "bara" fördriva några dagar med att kika på fina hästar-hmmmmm

Installerade o på rundvandring i stallarna fick jag syn på ett litet sagoväsen. De mest sorgsna, vädjande, o vackraste ögon jag nånsin sett mötte min blick o jag säger som kungen : det sa bara klick !

Förälskelsen var total inom ett par sekunder.
När Lennart talar om för den portugiska kocken som kommer ner i stallet att :
my whife is in love in this horse, svarar han : o sorry, he is already sold.

Lämnar min familj åt sitt öde o ägnar kvällen åt närstudier av denna magiska varelse.

Följande dag när det är dags för visning av saluhästar får jag kontakt med försäljningschefen, o bedyrar min kärlek för denna lilla häst. Åter igen får jag förklarat för mig att han redan är såld.
Hon försöker tala om att det under dagen kommer att visas många fina o bra hästar.
Född tjurskalle som jag är, ger jag inte upp. Tjatar därför vidare om att det är honom jag vill ha o ingen annan.

fredag 23 oktober 2009


MITT AVSKEDSBREV TILL SMULAN


Nu slipper vår avgudade lilla lipizzanertjej ha ont i sina små ben nå mer. Hon gjorde sin sista capriole in i himlen idag.

Vi är förtvivlat ledsna, men var skyldig henne detta fruktade beslut.

I det sista årets grå sörja av sorg har min häst nästan betytt allt.

Utan henne hade jag inte stått på benen idag.

jag är henne oändlgt tacksam, för det enorma stöd hon varit.

Hon har med sina kloka sammetsögon "bjudit in" mig för att gråta i timmar i hennes ljuvliga päls, hon har tålmodigt stått alldeles stilla och låtit mig dränka hennes hals i alla mina tårar.

Vi har tillsammans fortsatt med vår träning, då hon alltid gjort sitt bästa. Timmar då tiden stått helt stilla och den hårda världen omkring oss totalt försvunnit. Timmar då hon o jag, för mig varit

det enda exsisterande i hela universum. Timmar då jag tankat för att orka stå på benen ett tag till. Vem vet hon kanske härdade ut för min skull, med sitt stora hjärta skulle det inte förvåna mig. Smulan har gett mig så mycket mer än vad man kan begära av en häst. jag älskar henne så otroligt mycket- vilket jag tror att hon hann känna under de åtta underbara år vi fick tillsammans.

HUR GRYMT KAN LIVET VARA ?

I januari 2006 fick vi ta ett smärtsamt farväl av vår älskade hund då hans gamla kropp inte orkade mer. I februari samma år blev den värsta mardrömmen vår verklighet, vår äldsta son dog, vår älskade avgudade Johan 32 år o 2-barns far. Den smärtan som man får bära resten av sitt liv då man mist sitt barn kan ingen föreställa sig, om det inte är självupplevt. Tiden läker alla sår säger man så är det inte för oss.

Det har gått 4 år sedan Johan dog o smärtan, o saknaden finns med varenda vaken sekund.

Efter 1 år i en grå sörja av sorg, slog verkligheten med sin grymhet till igen.

Jag fick ta det fruktade beslutet att avliva min älskade häst. Smulan hade en bedrövlig förslitningsskada i sitt ena framknä, hon började få ont o tappade livsgnistan.

Den fruktade dagen anlände och Smulan fick somna in 21 år gammal.

SMULAN (PLUTO JALA IV)



Smulan kom, sågs o segrade, men inte på en gång.
Efter 3 år med svett (okunskap), blod (många avåkningar) o tårar, hittade vi lösningen på vårt gemensamma liv. Hade börjat intressera mig för den s.k akademiska ridningen. Läst Bendt:s böcker o varit på några clinics med Carina Eriksson (senare fru Branderup) också Lipizzanerägare. Blev fascinerad av tankesättet o hela livsfilosofin kring läran.
Tyvärr fanns det ingen i min omgivning (trodde jag) som hade en susning om AR.
Men så en väldigt vacker sommardag, möter Smul o jag en tjej på en islänning med akademisk utrustning. Självklart fick hon göra halt o berätta hur det kom sig. Till min stora lycka visade det sig att det nyligen kommit igång en grupp som varje månad skulle träna för Katrin Wallberg, en av Bendts elever. Anmälde mig på ståeende, eller nja sittandes fot till denna församling.
I hela 5 år hann Smulan o jag träna för denna fantastiska tjej. Smulan utvecklades alldeles otroligt. Hon blev en mycket vacker, stolt o vältränad häst. Hon gjorde jättefina travskolor,
galanta piruetter, fin skolgalopp, o piaff som var snudd på färdig innan hennes åldersförslitningar satte käppar i hjulet.
Det här sättet att träna, gjorde Smul till en lugn trygg häst, så mellan varven i den seriösa träningen kom vi så långt i vår relation att jag kunde rida henne (visserligen inomhus) helt naken
utan både sadel o träns. Ett sådant förtroende blir man väldigt mjuk i hjärtat av.

onsdag 14 oktober 2009

LIPIZZANER

Vi gav upp tanken på en PRE. Började letandet igen.

Lipizzanern en ras jag inte visste mycket om, mer än att dom finns på cirkus och vid spanska ridskolan.

Lipizzanen fanns i alla fall i Sverige,så jag gick med i Lipzzanersällskapet o fick deras medlemsblad, där det fanns en del till salu. De flesta bara körda o oridna. Hittade till slut ett 12-årigt sto i södra sverige. Tog kontakt med uppfödaren o allt lät bra. Med stor spänning o stora förväntningar begav vi oss för att träffa det tilltänkta objektet. Min besvikelse blev stor vid mitt första möte med Smulan (Pluto Jala IV), hon var den fulaste häst jag nånsin sett, tjock, svankig, omusklad o inte speciellt trevlig. När vi ändå hade åkt så långt skulle vi självklart rida, å ojojoj nu blev det annnat ljud i skällan. En så otroligt smidig, balanserad, o taktfast häst hade jag aldrig suttit på.
Det kändes unikt, nåt jag gärna ville uppleva varje dag.

Är idag väldigt glad, över min blåögdhet, o obefinliga erfarenhet av hästägarlivet.

För Smulan hade knappt någon broms, o bara en växel, full fart framåt totalt utan lydnad.

Men känslan var fantastisk, ville gärna ha den med mig hem. Min make blev väldigt tilltalad av prislappen : 20.ooo:- så han övertalade mig att henne ska vi ha.

måndag 21 september 2009

Vi letar häst











När så beslutet var taget att vi skulle bli med egen häst, skulle den hittas. Satt många timmar vid datorn o kollade annonser o rasbeskrivningar. Var inte sugen på ett "tråkigt" halvblod, ville ha något annorlunda. Hittade på nätet rasen Andalusier som rasen kallades då men är "förbjudet" att säga idag, den rätta benämningen är PRE (pura raza espaniol).
I Sverige fanns endast ett fåtal PRE då, o ingen till salu.
Vi fick kontakt med en tjej ifrån Ö-vik som jobbade på ett stuteri strax utanför Palma på Malorca. Denna fina tjej ordnade så att fick den mest underbara semestervecka vi nånsin haft. Vi var runt hela ön på de mest fantastiska ställen. Vi blev hämtade o lämnade vid hotelldörren, vi blev bjudna på på fina krogmiddagar o vi fick framförallt rida det mest underbara varelser. Då var det otänkbart för spanjorerna att rida på ston, dom rodnade när frågan kom på tal. Så hingstar var det enda som erbjöds. Med stor beslutsvånda återvände vi till Sverige för att fundera över alla kärlekar vi hunnit träffa o hur vi skulle få råd med en sån dyrgrip.

Ett litet insidertips är att nästa gång ni funderar på en utlandsvecka, se till att åka som hästspekulanter, o ni kommer att få upplevelser utöver det vanliga.

Det lyckliga uppvaknandet



Det blev som det blir för de flesta hästtokiga tjejer. Killar, moppar, karlar och barn tog över primär-intresset. Ett lååångt hästuppehåll m.a.o.

Men...så blev det som det ofta blir för f.d hästtjejer, man växer upp o blir tant o får plötsligt tid för hästar igen - TACK O LOV !

På min 40-års dag lurade mina vänner iväg mig på en islänningstur, det var smällkallt, massor med snö o alldeles underbart. Redan måndagen efter min "återupplivning" ringde jag o bokade in mig som ridelev på Timråhästsport förening.

Under 6-7 år red jag kontunierligt en, två ibland 3 lektioner i veckan.Efter några år på hästryggen, lyckades jag med konsstycket att locka med min hysteriskt hästrädda make. Så även han red lektioner under en 5-års period. I min naivitet trodde jag att jag nu kunde rida hyfsat (oj, vad man bedra sig). Det blev väldigt dyrt med allt lektionsridande varje vecka, så tankarna om egen häst började ta fart. När vi så la familjens gemensamma intresse segling på hyllan pga. ständiga regnsommrar o sura tonårssöner som hellere ville vara hemma med sina intressen, o vi sålde vår båt, blev det en hacka över..........

fredag 18 september 2009

PRETTY CAPE


Sommarlovet som 13-åring tillbringade jag hos Victor Linders, på Hjärnarps galoppstuteri.
En spännande sommar, som innehöll det mesta i hästväg. Så mycket ridutveckling blev det dock inte. Antigen fick man ligga som vikt över ryggen på de stackars 2-åringar som skulle sadeltämjas, eller oxså klamra sig fast på ruskigt snabba motionsturer på dessa heta fullblodsgaloppörer. Men rida ...nja.. På stuteriet fanns ett infertilt avlagd tävlingsto vid namn Pretty Cape. Hon var en förtjusande liten varelse som hade till livsuppgift att vara Nanny åt fölen under avvänjning.
Familjen blev erbjuden att ta med Pretty hem mot en billig penning, o min lycka var stor den dag hon o jag tillsammans åkte transport hem till Norrland.
Kan inte påstå att jag lärde mig rida på henne heller. Däremot blev hon en fantastisk måttstock för grabbarna i byn, hur väl dom lyckats trimma sina moppar. Varje kväll samlades vi vid mjölkbryggan, jag på Pretty o grabbarna på sina moppar. Vi hade en uppmätt sträcka, där det trävlades vilt varje kväll. Ingen lyckades nånsin med konststycket att vinna över Pretty.

HÄSTINTRESSET


Redan som liten spenslig 7-åring insåg jag att det här med hästar är något jag vill hålla på med. Vad den ingivelsen kom i från har jag ingen aning om, hade varken kamrater eller släktingar som höll på dessa stora "farliga" djur. Övertalade mina skeptiska föräldrar att få börja rida på Enköpings ridskola. Där träffade jag mitt livs första stora kärlek, en liten lurvig shettis med namnet Magaluff.
Magaluff gjorde allt o lyckades för det mesta att få av mig från ryggen, men det gjorde inget förälskelsen var orubblig han var ju såå söt.
När jag nyss fyllt 8, bestämde familjen att flytta till Sundsvall. En förtvivlad 8-åring blev lovad att få fortsätta hästlivet även där. Sundsvalls Ridskola blev mitt nya "tillhåll". Där fanns inga små söta ponnys utan bara stora rejäla kronhästar. Så det var bara att kravla sig upp, o under några år koncentrera sig på rejäla knäslut (jo det var vad vi fick lära oss). Ett vackert men ilsket halvblod blev genast min favorit. Lyckades bli 7:e skötare på Twist, lyckan var fullständig de dagar jag möjligen kunde få mocka, spåna o kanske få tvätta hans borstar. Hierarkin var hård o uppfostrande. På underliga vägar accelererade min karriär som Twist:s skötare från 7:e till 1:e skötare , med egen nyckel till stallet. Många sparkar, bett, o upptryckningar i spiltväggen från Twist avfärdade inte mig, tvärtom han blev en utmaning. Många spännande äventyr fick vi tillsammans, till den dag han sparkade armen av en flickstackare o ägaren beslutade sig för avlivning.

tisdag 15 september 2009

Eftersläntrare


Kvällspromenaden ifrån stallet gav det här resultatet, ganska fantastiskt i mitten på september



Måste bara få avsluta detta feria-surr med bilder på den allra ljuvligaste varelsen på hela tillställningen. Har aldrig sett en sån liten lusitano, blev förstås alldeles till mig i trasorna.