Ryttarstigens Duca

Visserligen är detta Quartzos blogg, men eftersom hunden Duca ingått i hans flock sedan Q kom till oss, tycker jag gott att han också kan få vara med på ett hörn.
Före mitt nuvarande hästliv, var jag en mycket aktiv hundmänniska, och satt på div. stolar i den lokala brukshundklubben, jag var aktiv tävlingsförare och hade vid tillfället min tredje Spinone : Angus. Vi bestämde oss då för att skaffa en hund till då vi oftast haft 2 hundar i familjen och sett vilken glädje dom kan ha av varandra. Vi ringde vår favorituppfödare i Askersund och som på beställning hade hon en kull på G.
Vi hämtade hem vårt nya lilla knytte Duca när Angus var 3 år fyllda.
Angus tog snabbt och villigt på sig rollen som storebror. De bägge grabbarna blev ett team som följdes åt i vått&torrt. Dom kompletterade varann väl, Angus var den pigga livliga som tjöt av glädje när apportbocken kom fram medan lugna Duca aldrig skulle förnedra sig till dumheter som lydnadsmoment, spelade liksom ingen roll hur jag försökte motivera honom. Inte ens ICA:s färskaste frolic skulle kunna få Duca att hålla på med sånt "löjl". Han tyckte det var helt ok. att göra ett uppletande o följa ett spår, men sen ville han likt Ferdinand, bara ta det lugnt.
Ombytta roller blev det när skidor, sparkar och dragselar kom fram då var det Duca som tjöt av glädje medan Angus var mest likgiltig. När Duca var 7 år fyllda fick vi till vår förtvivlan låta vår Angus somna in för gott i våra armar 11 år gammal. Duca var plötsligt ensam, men eftersom han alltid varit en väldigt trygg individ,bekom det honom inte speciellt.
Tvärtom tyckte han nog att nu var det hans tid att få bre ut sig och ta plats.
Vid denna tidpunkt hade mitt hästliv tagit fart, så Ducas andra hem blev snabbt stallet, där han stortrivdes. I stallet fanns många småtjejer som gärna klappade o kliade.
Duca har varit en fantastisk "häst-hund" att ha med sig på ridturer i skogen. Han har alltid hållit sig framför mig och hästen och har stigen delat på sig har han stannat och "frågat" vilken stig vi ska fortsätta på. Vi fick två underbara somrar i skogen tillsammans Duca,Quartzo o jag, innan Ducas pålagringar i både bog o höft satt in.
Vi fick trappa ner på hans fysiska aktiviteter o se till att hans morgonmacka alltid innehåller en nypa glucosamin.
Idag är Duca en underbar gammal farbror på 12,5 år.han hör det han vill och ser lite dåligt,han har upprättat en del egna regler i senilitetens tecken.
Det är han som bestämmer var vi ska promenera o hur länge.
Han har likt en gammal gubbe ett nyväckt intresse för sötsaker, som han stjäl!!
En liten procedur har han i den dagliga verksamheten, när vi varit på kvällens sista "pinkrunda" stannar han i hallen och tittar ömsom på mig o ömsom på proppskåpet där han vet att matte har en skattgömma. Han piafferar som en värsta Grand Prix häst till jag tagit fram ett grisöra eller nå annat gott ur gömman.
På kvällarna ligger han med mig i soffan eller nedanför och kräver bestämt att matte ser till att klia& pilla oavbrutet. När han somnat o snarkar högljutt o jag i min enfald tror att jag ska få slippa en stund, tvärvaknar han och stirrar uppfodrande: fortsätt!!!
Det sista jag gör varje morgon innan jag beger mig till jobbet är att ge Duca en puss på nosen och tala om att: vi kommer snart.

Och varje morgon kommer en tår av tacksamhet att vi fått ytterligare en dag tillsammans.

Den "skämmiga" stordolmen

Tillhör kategorin hästägare som tycker att det kan vara väldigt roligt att göra nåt annat med min kära häst än att rida. Därför bestämde jag mig i går kväll för att ta en promenad med Quartzo bort till träningsplanen. Ville testa att sätta ett vanligt bett i munnen på honom, då jag upplever att det kan vara lite svårt att få igenom den ultimata böjningen på stången.
Provade detta för något år sedan med totaltfiasko då Q fick kväljningar o bara ville spotta ut eländet jag stoppade i munnen på honom. Misstänker att han under sina 8 år i Portugal aldrig haft kontakt med ngt. annat än en stång.
Gårdagens reaktion förvånar mig. Bettet jag använde mig av är ett sånt där fiffigt bett som snurrar runt sig själv, alltså utan nötknäppareffekt. Han småtuggade vid den första kontakten o tyckte sedan att det där var väl ganska o.k. Kunde via sytrådstag i tygeln få eftergift, så långt var allt väl. När vi sedan skulle försöka jobba lite, krullade han ihop sig totalt. han hade inte mista lust att söka efter något stöd? provade en stund men då han inte ville jobba rätt med sin kropp la jag snabbt om kvällens planer. Vi ägnade oss istället åt en av våra favvolekar, lite seven games, som vi båda tycker är jättekul. Alltid när vi ska leka så plockar Quartzo fram sin "jättedolme"?? hoppas och tror att det är ett tecken på trivsel.
Tycker att det är lite märkligt att jag gamla tanten,upplever det som lite pinsamt då småflickorna på läktaren eller vid staketänden storögt undrar vad det är som "slänger" under magen på honom. Det tar liksom udden av träningen, ingen bryr sig om hur vi tränar, då fixeringen blir stannande vid hans jätteorgan.
fniss, fniss

Singing in the rain

Men hörni, var kommer all negativ energi ifrån?
Det kan väl knappast vara någon nyhet för oss som varit med ett tag att på hösten blir det mörk, kallt och regnigt. Funderar då hur min omgivning hela tiden orkar beklaga sig över detta faktum. En massa negativ energi "haglar" över mig hela tiden med detta ständiga vädergnäll.
En ridtur i spöregn kan om man är rätt klädd vara väldigt uppfriskande, och det blir extra mysigt att komma hem till det ombonade stallet igen.
Uppskattar den varma duschen efteråt, mer den här årstiden.
Och visst är det jättemysigt att tända mycket ljus i mörkret, det blir så fint och man slipper se alla dammråttor som solen med sin urkraft belyser under resten av året.
Dessutom kan man krypa till kojs redan vid 21-snåret och läsa sin favorit bok utan att nån höjer på ögonbrynen.
Men jag är kanske kärringen mot strömmen?

Höstyster eller galen...

Att våra vänner hästarna blir pigga som Ferraris på höstkanten hör till vanligheten har jag förstått. Min kära Q har jag under våra 3 år tillsammans iof. aldrig upplevt som seg och trött.
MEN....nu har galenskaperna återvänt. Quartzo går in i en rädslespiral under våra ridpass då han totalt tappar fotfästet, blir rädd för sig själv och blir onåbar för en förtvivlad matte. Han kastar sig hejdlöst åt alla håll och kanter, han backar omkring och gör tjusiga levader utan att ha någon som helst koll på vart åt det bär. Alla hans överlevnadsinstinkter blir som bortflugna.
Skräckupplevelser för en gammal matte som mig som har förra vinterns knäckta revben färskt i minnet. Har i mina förtvivlade stunder funderat på att sälja Q för att överleva, MEN det går ju inte hur ska någon annan kunna älska min galna häst lika mycket som mig?
Har nu bestämt mig för att hitta alternativ för att lugna ner den lille, då jag med stor besvikelse känner att jag misslyckats med min ambition att inge honom det lugn jag trodde om mig att kunna lyckas med.
Lösningen har blivit lugnande örter. Han får nu sedan två veckor tillbaka Hippo K9:s örtblandning Respons som innehåller lite kamomill och valeriana i kombination med ett magbalsam. Den sista veckan har varit i avsaknad av de totala utflippringarna.
Så det verkar som om örterna gett effekt, han är fortfarande som oljad blixt att rida men de skräckfyllda ögonblicken är borta. Vill ju att han ska komma till nån sorts insikt om att livet inte är livsfarlig att leva,
med lite tur kan örterna var en hjälp på vägen.

Ny medlem i flocken

Fyra veckor har nu gått sedan min stallvärds nya häst Leo anlände. Spännande och nervösa veckor. Var lite orolig när den nye skulle in i hagen då jag egentligen inte har så stor koll på hur Quartzo funkar i en flock, eftersom han aldrig fått ha ynnesten att delta i nån sån.

Leo fick som brukligt i hästarnas värd hålla sig på avstånd och absolut inte närma sig maten.

Quartzo tog snabbt på sig chefsrollen och skickade iväg Leo så fort han försökte närma sig.

I våra mäniskoögon såg det hela ganska otrevligt ut. I hästarnas värld finns knappast begreppet snäll, som vi mänskor så gärna använder i div. tokiga sammanhang.

I hästarnas värld måste man göra sig förtjänt av och visa sig duglig nog för att få delta i flocken.

Så med hjärtat i halsgropen fick vi på avstånd ta del av dramat som efter en vecka ebbade ut, då Leo blev upptagen i flocken och lugnet i hagen återvände.

Idag står tre killar som gillar varandra skarpt och mumsar tillsammans.

Härligt Quartzo är en snäll häst, eller hur var det nu.....