Jag vill INTE......

Jag är en sån där konstig prick som älskar alla sorts väder. Ju mer väder, ju bättre.
Går gärna ut och njuter av snöstormar, spöregn, och höststormar MEN det finns en sak som totalt släcker min livsandar och det är kyla. När termometern kryper ned mot tio minus, vill jag inge mer. Lider nått oerhört, och fryser nästan ihjäl. Jag sitter här med "skägget i brevlådan" som innehavare till två stora hundar som alltid i alla lägen vill gå ut, och en häst som måstes rastas åtminstone varannan dag. Har införskaffat allt i el-väg som kan värma, elsockor, elsulor, såna där kemiska kuddar man har i skorna. men inget kan lura mig. Jag vill bara lägga mig på soffan och dra en filt över huvudet, men det gå ju inte!
Vilken tur att man har lite sommarbilder att hämta tröst i.
Det ger mig vetskap om att jag nog överlever denna vinter också

Med mera focus på sitsen

Igår startade vi upp en mycket efterlängtad kurs i Lögdö Bruks ridakademis regi (www.logdobruk.se/Ridakademi) det är så härligt att få inspiration denna dystra årstid.
Vår "fröken" denna gång är duktiga Angelica Hesselius,( http://www.tonus.se/) som är utbildad ridinstruktör i Integrerad Ridkonst, hos Christina Drangel. Tanken är att vi ska få utforma kursen efter våra önskemål. Ibland med häst och ibland utan.
Igår fokuserade vi på förra helgens "trend", sitsen fast vi tog det från andra hållet dvs. vi fick försöka känna av hur våra kroppar reagerar i olika lägen. Intressant och avslöjande. Vi provade att sitta på våra händer för att känna trycket av sitt-benen, å man blir mörkrädd när man känner hur spetsiga våra rumpor (även m. rejäl beklädnad) är,kunde inte låta bli att tänka : ska man verkligen utsätta en hästrygg för dyl.?
Kul var det att få se så många nya ansikten, alltid trevligt att få utbyta erfarenheter med nån annan än de man i åratal redan "tjatat" med. Nu längtar jag väldigt mycket efter nästa kurstillfälle.

Sits-clinic med Birthe Vogelius.

Lägg till bildtext

Vill visa en bild jag tog under besöket på Katrins undersköna hingstar. Där kan man snacka spänst!

Nyligen hemkommen från en lärorik helg med mycket Aha-upplevelser, inspiration och bättre kroppskontakt. Hade förberett mig väl för denna helg med att studera Birthes mycket läsvärda bok : Spänst & Harmoni i ryttarens sits. Dessutom passade jag på att besöka min sjukgymnast dagen före avresa. Har under många år haft problem med en ond höft, som jag fått åtgärdad med jämna mellanrum på SCA hälsan.

Jag har trott att det är min höftböjare (som många ryttare har problem med) som varit anledningen till mitt onda, o att höger ben som ständigt kortas. "Min" sjukgymnast sa att han anade att mitt problem antagligen härrör från bålen - hmm intressant att ha det med sig till clinicen. Väl på plats i Vännes hos vår fröken Katrin Wallberg o hennes fantastiska ny byggda anläggning : Ridkonst Norr, började Birthe dagen med en föreläsning om Ryttarens Bärighet. Hon pratade om rörlighet, stabilitet, balans, följsamhet, muskelstyrka och avspändhet, lite om koordination, tajming och känsla. Birthe är en intressant föreläsare som på ett lättbegripligt sätt förklarar vad hon menar.
Så var det dags för sitsanalys. Tyvärr kunde inte alla som ville få en sådan pga. tidsbrist, så det var "först till kvarn....." jag var en av lyckligt lottade som med stor pessimism äntrade sadelbocken med en tryckmatta kopplad till dator, som skulle avslöja min sneda, skeva kropp inför hela församlingen. Snopen och förvånad fick jag veta att jag var en väldigt rak o jämn ryttare - Tjoho!
Procent fördelningen på de bägge sidorna var nästan bra, men bara nästan.  Snopen så att jag höll på att trilla av bocken fick jag höra av Birthe att mitt problem med höften antagligen kom från bålen därför att jag  jag antagligen rider med den ena axeln något framskjuten. Jamen visst har aldrig tänkt på det förut men när hon sa det var det solklart, det gör jag ju. Fick lägga mig på golvet o Birthe drog o strechade min kropp under några minuter. Sen hoppade jag upp på tryckmattan igen o min belastning o tryckpunkter var förändrade till 50/50 - fantastiskt! Kändes sedan som ett äventyr att följa den ena ryttaren efter den andra som klev upp på mattan med spridda resultat (många ryttare går omkring med gamla skador) o sedan få se Birthe under några minuter rätta till problemen som gav ett mycket bättre resultat vid den andra sittningen på tryckplattan.
Snabbt kunde "vi" (AR-tanterna) konstatera att vi AR-ryttare genomgående hade bättre fördelning o tryck i våra sitsar.
I församlingen fanns både dressyr och hoppryttare, å det var roligt att vi kunde samlas så här under samma tak. Det blev som en uppenbarelse när vi såg vad lite som behövs för att underlätta sin sits o i förlängningen underlätta för våra hästar. Efter dagens övningar lät vi Birthe provsitta i en AR-sade vilket hon aldrig gjort. Skoj att se hennes reaktion, hon kände efter o funderade väldigt länge innan hon sa nåt. Efter en stund i sadeln sa hon så här: en sån här sadel ger antagligen en väldigt optimal sits, man hamnar rätt utan ansträngning. Sadeln är smal o lättare för kvinnor att sitta i, den finns inte en massa uppbyggnad typ knävulster o dylikt som låser ryttaren i en felaktig position. Dessutom konstaterade hon att vi i den sadeln med vårt sätt att rida ger oss stabila mellandelar.Hon hade även en del invändningar mot sadeln, men likt en gammal hund, väljer jag att höra det jag vill.
Vi avslutade en intressant dag med en delikat middag, med vinfnitter o efterrätt.
Söndagen startade med en resumé av gårddagen, sen följde en föreläsning om våra olika kroppsdelar, o hur vi kan hjälpa dom på vägen mot en harmonisk sits. Efter lunch fick vi träna, strecha med olika hjälpmedel på olika stationer. Gammkroppen fick sig ett rejält uppvaknade. Nu ska här inhandlas bollar o balansplattor för detta är något jag tänker fortsätta med. Avslutar med att säga att
 får ni möjlighet att delta vid en Bithes clinics GÖRNE!!!!!!

Nyttigt o välgörande.

Bildbevis på konverteringen.............

SKOGSMULLE har landat !
Snart 4 år har gått sedan jag träffade min blivande, högtempade, sönderstressade, ädla fullblodshäst.
Ambitionen var att ge honom ett gott liv efter alla trauman han genom lidit.
Nuuu känns det som om vi är väldigt nära den drömmen. Quartzo har den sista tiden blivit den lugna trygga häst, jag hoppades att han skulle bli. Jag blir stum av förundran varje kväll på våra turer, alla övereaktioner är som bortblåsta, han blir sällan överilad, visst finns motorn o springglädjen kvar, men nu med behärskning.
Tycks vara så att vårt o hästars tidsperpektiv är väldigt olika. I hästarnas värld, krävs lång tid för att övertyga. Med min förra häst tog det nästan 5 år innnan jag kunde be henne om vad som helst.
Så jag har förstått att tålamod är den största förutsättningen för att få hästen dit man vill.
Att Quartzo dessutom ser ut som en riktig Skogsmulle, som ni kan se på bilden som föreställer hans käkgrop med tillhörande långskägg förstärker ju bara Skogsmulle-känslan - hihi

Vår "SKORESA"

Igår var det dags för hovslagarbesök. Varje gång Kalle kommer drar jag mig till minnes hur vi hade det i begynnelsen Quartzo o jag. Fick inga signaler ifrån Helmers när jag bestämt mig för att det var honom jag ville ha. Mer än att jag skulle vara väldigt försiktig när jag tog på bakbensskydden, eftersom han var extremt rädd om sina bakben. Nåväl, han var nyskodd när jag hämtade honom så jag funderade inte hur det gått till.
När det så var dags, visade det sig att detta med skoning skulle bli ett stort problem. Hovslagar-Kalle ända från Ånge, skodde under den här tiden THF:s ridskolehästar så han fanns nära till hands.När han åtog sig att sko min häst hade vi ingen aning om vilket hästjobb som låg framför oss. Vi fick ge upp vid första försöket. När Kalle försökte lyfta Q:s bakben försvarde han sig med att försöka lägga sig över den stackars hovslagaren. Hmmm ett jätteproblem tornade upp sig. Försökte lösa problemet med massor med tålamod. Misstänker att han vid tidigare skoningar var nerdrogad, o det kändes inte som min lösning.
Gjorde i stället så att jag dagligen tog på o masserade hans bakben, för att övertyga honom om att inget farligt skulle hända. Började sedan försiktigt med hjälp av ett grimskaft be honom lyfta sina hovar pyttelite ifrån golvet, belönade o berömde, ökade sedan succesivt avståndet. Det här höll jag på med drygt ett år.
Kalle kom med jämna mellanrum o provade, med samma resultat som tidigare, dvs. Q försökte stjälpa omkull sig. Min bästa hovslagare hade en ängels tålamod, o sa att eftersom han aldrig visade några som helst aggressioner, kunde han stå ut. Han lyckade till slut få av honom skorna o verka litegrann. och jag fick investera i ett par boots. Nu har Kalle skott Quartzo i snart 4 år ,o dom har blivit de bästa vänner.
Quartzo har fortfarande nått trauma i sitt ena bakben, som gör honom lite bökig, han har helt uppenbarligen upplevt hemskheter i detta ben. Han darrar, visar underkastelesignaler o tycker att det är extremt jobbig att dra ut detta ben bakåt, men det går!
Känner stor tacksamhet att Kalle varit närvarande under vår "skoresa",

ALLA BORDE HA EN HÄST..............

Jag är en sån där människa som vill o försöker tro gott om mänskligheten, även om man dagligen får bevis via media att så inte är fallet. Men jag sätter på mig skygglapparna o försöker ändå. kanske är det en bekvämlighetskänsla. Livet blir lite lättare att leva om man tror på godheten. Men när jag då stöter på patrull, vilket jag gjorde igår så blir jag så överdrivet besviken o ledsen. Mitt mående var kört i botten när jag på kvällskvisten for till Quartzo. Som ni vet fungerar det inte att vara upprörd i hästars närvaro, så med lite djupandning o försök att nå mitt förnuft, gick jag ut för att ropa in min häst. När han kommer gående emot mig o hummar, smälter hjärtat som smör i stekpannan. Redan där mår jag så mycket bättre.
Väl uppe på hästryggen i den milda kvällsluften, stannar världen till o det är bara jag o Quartzo som existerar i mitt medvetande. Quartzo som är den bästa terapeuten, är så lugn o stillsam. Han hoppar till när 2 hästar kommer rusande (i sin hage) ur skogen mot oss, han blir 2 meter i mankhöjd o hård som betong. Men efter 15 sekunder när han konstaterat att det inte var något farligt slappnar han genast av o traskar lugnt vidare.
För några år sedan hade sådan upplevelse fått upp honom i varv halva dagen.
Red några varv på träningsplanen, men hör o häpna, Quartzo var så lugn att han inte iddes galoppera.
Eftersom jag nu tror så gott om allt så kändes det som om Q var medveten om mattes tuffa dag o därför var extremt lugn. Inte vet jag men en behaglig tanke är det i alla fall.
Tror att världen skulle se så mycket bättre ut om alla elakingar hade en häst som terapeut

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT

...........att uppta sitt bloggande, en klyscha jag uppfann just nu.
Det är ju inte så att Quartzos o mitt liv är händelselöst - tvärtom, vi har så mycket bestyr att tiden aldrig vill räcka till. Efter mitt sista inlägg i juli har Quartzo gått i egen hage. Vi har provat med jämna mellanrum att släppa ihop pojkarna, men Q har genast tagit upp sitt jagande av Leo. Så jag har levt med en ledsen magkänsla hela hösten, eftersom han blivit helt olycklig då hans hag-grannar försvunnit ur sikte.
Men så......invigde vi det nya året med att prova ännu en gång, o nu fungerar det tack o lov igen.
Matten är väldigt lycklig av att få se sin häst i den lilla lugna, vänliga flocken. Har förstårs funderat jättemycket över det hela o jag kan inte för mitt liv hitta någon annan anledning till hans agerande mer än att allt startade då hagen bredvid fick en ansamling av brunstiga ston.
Idag mår Q så inni baljan bra, han är lugn, sällskapssjuk, o så otroligt vänlig. Visst finns det lite kvar av min "vinterhäst" men det är så logiskt med tanke på att hästarna för det mesta står stilla i hagen o bara äter - någonstans måste ju energin ta vägen. Av nöd är jag tvungen att rida honom minst var tredje dag annars blir han oridbar för mig. Kan kännas lite kämpigt ibland då vi den här årstiden är hänvisad till en smal, kurvig o halkig väg som vi delar med många bilister som lämnat huvudet hemma, o många travhästar som dyker upp i hiskelig fart.
Gick en klicker-kurs i höstas o den har gett oss så mycket glädje, så det blir en uppföljning till våren.
"Parellandet" känner jag fortfarande starkt för men tycker att det är svårt att träna utan instruktör, man blir lite mesig då man inte vet om gör rätt. Fick ynnesten att visa vårt samarbete för Frida Nygren vid ett tillfälle. Tror hon tyckte att vår relation var ok. Fick lite övningar med mig i bagaget, som vi med stor glöd övar på, men jag vill ha mer, mycket mer!
Några dagar i veckan beger vi oss till en närliggande plan o tränar lite skolor, o galoppfattningar o det blir som det alltid blivit, ömsom vin o ömsom vatten. Att påstå att vallacker skulle vara jämnare i humöret än ston, är min värld en fördom. Det är alltid spännande att lyssna in vad min kära häst har för dagsform.
Till helgen ska jag o några av mina hästvänner åka till Vännes o vår fröken Katrin och delta vid en 2-dagars clinic i sitsträning. Kursledare är sjukgymnasten, författaren o ryttaren Birthe Vogelius som skrivit en bok jag rekommenderar: "Spänst och harmoni i ryttarens sits". Hon har utvecklat ett analys-system då hon via en pallbock med sadel, och kan se på en dator hur man belastar o använder sin sits. Hon ger sedan råd om vad man behöver göra med sin kropp för att underlätta. Det ska bli väldigt spännande o roligt att delta.
Veckan efter ska vi AR-tanter starta en kurs, i just sitsträning. Fina Angelica Heselius som utbildat sig hos Christina Drangel blir vår fröken vid 10 tillfällen. Det blir både med o utan häst beroende på vädret.
Känns himla bra att ha mycket att se fram emot denna dystra årstid.
Här o nu ser jag mest fram emot kvällen då jag får borra näsan i min isbjörnsbeklädda underbara häst igen.